Ylva Stockelberg

Ylva och katten Tussan - en brunsköldpadd burma. 

Berätta lite om din bakgrund. Hur blev du intresserad av katter?
- Det började i mitten av 80-talet då jag fick ett presentkort på en katt av min dåvarande sambo. Jag hade tjatat om att få hund eller katt under hela uppväxten, men aldrig fått något husdjur, så jag blev såklart överlycklig. Vi skaffade innekatt, för vi bodde väldigt nära en trafikerad väg. Det blev först en abessinier och inom kort ännu en katt - en burma.

Varför blev det en katt och inte en hund den där dagen i mitten på 80-talet? Du kanske hade blivit hundexpert annars…
- Haha, ja vem vet?! Nej, det var helt enkelt enklare att ha katt då både jag och min sambo jobbade en hel del. Hund kanske passar bättre när man lever ett lugnare liv.

Vad är det som gör katter så speciella?
- Både katt och hund och ytterligare några djur är ju verkliga husdjur på det sätt att de är en del av familjen. Jag har svårt att tänka mig att ha vandrande pinnar... Katter ger en väldigt mycket i form av social närhet och ”hej matte, vad kul att du är hemma igen”. De är renliga, kelna, luktar gott och är lekfulla!

Du har i nuläget tre katter. Blir det några fler?
- Det blir ingen fjärde katt i alla fall. De som jag har nu är alla runt tio år gamla och en katt lever i vanliga fall runt femton. Jag vill inte störa mina katter genom att ta in en ny.

Hur många katter är lagom?
- Två katter tycker jag definitivt är bättre än en! När de är innekatter så har de mycket sällskap av varandra. Sedan beror det ju på vilket liv man lever och hur man bor. Jag bor på sjunde våningen med nät för balkongen…

När började du intressera dig för kattens beteende?
- Intresset kom nog direkt när jag skaffade min första katt, sedan har jag lärt mig mer allt eftersom. Jag tror aldrig man blir fullärd. Varje gång jag är ute och föreläser om kattens beteende så lär jag mig mer av de människor jag möter och av deras erfarenheter.

Du har skrivit sju böcker om katter…
- Ja, när jag blev kattägare upptäckte jag att det fanns en hel värld av intresseföreningar och började skriva i deras tidningar. Det var så himla kul att skriva om katter, för jag märkte verkligen att texterna nådde ut! Min första bok, Katten i fokus, kom 1997 och min senaste, Din innekatt, kom 2009.

Har du själv sysslat med uppfödning?
- Absolut, i två omgångar, men i liten skala - jag har haft de katter jag haft och sedan uppfödning med dem. Nu har jag tre kastrerade honkatter som alla har ställts ut en del och kommit så långt man kan komma. Men även om man ställer ut sina katter så är de ju sällskapskatter först och främst. Att ställa ut dem är ju bara en liten extra krydda.

Berätta om de katter du har nu!
- Tussan är en brunsköldpadd burma. Hon är elva år gammal, väldigt kelig och har mest vilja av mina tre katter. Hon har haft fyra kullar med ungar som hon tagit väldigt väl hand om. Hon är en bra avelshona men nu är hon kastrerad. Det enda jobbiga hon gjorde som mor var att ständigt flytta på sina ungar. Jag fick alltid börja morgonen med att kontrollera att katterna låg i sin låda och det gjorde de sällan. Jag brukade hitta dem bland mina underkläder eller i min säng. Satte jag mig vid datorn och jobbade så bar hon dit alla ungarna för att de skulle ha sällskap.

- Perle är Tussans allra första dotter. Hon är född i januari 2001. Hon är väldigt snäll, väldigt kelig och har en av mina gamla sockor som favoritleksak. När den är borta är det kris! Perle är vänlig mot alla – både katter och människor. Hon har inte haft någon kull för hon fick livmoderinflammation och blev kastrerad tidigt. Däremot har hon varit fostermor åt en kull med ungar som Alice fick.

- Alice är en silverfärgad abessinier. Hon är väl egentligen en liten fegis även om hon blivit mycket bättre. Hon har haft en kull och det var väl inte riktigt en hit för hon fick någon sorts förlossningsdepression. Hon såg inte ungarna som ungar utan var rädd för dem eller såg dem som byten. Vi var tvungna att skilja på mor och barn. Tussan fick ta hand om kattungarna i en vecka, men sedan blev de lösa i magen och då tröttnade hon på dem. Vi fick mata dem dygnet runt i några veckor. När sedan ungarna var fem veckor gamla började plötsligt Perle ta hand om dem. I samband med det kunde vi konstatera hur mycket en kattmamma egentligen gör med att hålla boet fint, ungarna rena och mata dem.

Vad har du för tips till kattägare som vill förstå sina katter lite bättre?
- Titta på dem, studera dem, aktivera dem! Se till att ditt hem innehåller spännande saker för en katt. Jag kan ibland märka att mina katter blir lite småirriterade när vi städat och plockat undan. Men slänger jag sedan ut leksakerna så blir de glada igen! Katter behöver mycket kel, lek och stimulans. Att vara kattägare innebär så mycket mer än att bara ge katterna mat, vatten och låda.

Klicka här om du vill läsa de tio vanligaste frågorna Ylva får och hennes svar på dessa frågor.