När fick du din första katt?
– Stella är faktiskt min första katt. Jag har varit väldigt allergisk, så det var inte aktuellt att ha katt under uppväxten. Men 2004 började jag ändå känna: ”Jag vill ha!” Det var väl den biologiska klockan som ringde, men ingen svarade, så då blev det katt istället. Första helgen med Stella rann näsan konstant och jag satt med papperstussar i näsborrarna, men jag bestämde mig för att klara det. Och det häftiga är att tre dagar senare var alla symtom borta! Jag var inte allergisk längre! Det här är inget jag rekommenderar, men för mig funkade det i alla fall.
Stella är ju ett lite ovanligt namn på en hankatt…
– Haha, ja vi hade lite otur med "könsrollerna". Vi ville ha en tjej för jag hade läst att honkatter utsöndrar mindre mängd av det hormon som man är allergisk mot, så vi skaffade Stella. Men efter ett tag började det växa ut någonting därbak… Stella är lite könsförvirrad fortfarande, för jag brukade ha tjejkväll med honom i början, när Marcus var iväg. Men allting blev omkullkastat när pungkulorna kom.
Varför gillar du katter?
– Jag gillar hundar också, men katter känns som individer, egna personer. De har integritet. De kommer inte fram och slickar en bara för att man säger: ”Kom hit!” De kommer bara om de själva vill. De är lite mystiska. Sedan finns det ju inget härligare än att klappa en tillgiven katt som ligger bredvid en i soffan…
Vad är det bästa med att ha katt?
– Att det alltid finns någon till hemma. Jag är lite fånig och mörkrädd av mig och tycker det är jätteskönt att ha katterna hemma. Inte för att de någonsin skulle kunna agera vakthundar om det kom en tjuv, men bara känslan av att ha dem strykandes omkring där hemma gör mig trygg.
|
Det jobbigaste?
– Vi har ju innekatter och det kan kännas jobbigt att vi måste begränsa dem. Nu verkar de i och för sig trivas inomhus, men i perioder går jaktinstinkten igång. Framför allt Akilles springer omkring på nätterna och ”jagar”. Nu sover de i Marcus arbetsrum och det är över 20 kvadratmeter stort, så där finns mycket att göra.
Vägen till ett barn var ju lång och smärtsam för er. Upplevde du att katterna hjälpte dig under tuffa stunder?
– Ja, absolut! Stella var ju verkligen vår bebis i början, ett bebissubstitut. Han har funnits där under allt det jobbiga. Han känns så mänsklig och har legat bredvid mig många gånger när jag varit ledsen. Och efter missfallet, julen 2006, skaffade vi Akilles. |
|
Akilles och Stella – Jonnas "håriga bebisar". |
Du hade en tuff graviditet med 165 dagars ”tvångsvila”. Hur reagerade katterna på det?
– Det var ganska jobbigt för dem, för Marcus reste mycket och jag var ju tvungen att ligga stilla. Jag kunde inte leka med dem. Stackars Stella kom med sitt snöre och ville leka och jag försökte vifta med det från soffan, men det var ju inte lika kul... Sedan var det ju positivt att jag jämt var hemma – katterna visste alltid var de hade mig.
Och hur reagerade katterna när ni kom hem med en nyfödd bebis?
– Vi var beredda på att de skulle kunna bli svartsjuka, men det gick jättebra. De var väl lite avvaktande i början, men aldrig aggressiva. Så fort Milo började skrika så sprang de och gömde sig. Vi var väldigt försiktiga i början och det är vi fortfarande. Vi har till exempel inte dörrarna öppna till sovrummet när Milo sover. Men nu på sistone har det börjat ske någon sorts möte mellan Milo och katterna – det är en nyfikenhet från båda håll.
Tror du det är viktigt för barn att ha husdjur?
– Ja, jag tror det är jättebra. Man lär sig att ta ansvar och sköta om. Nu är Milo så liten, men när han blir lite större kommer han att lära sig hur man ska bete sig mot djur, att man ska vara snäll.
Något tips till kattägare som skaffar barn?
– De första dagarna när vi kom hem med Milo från BB såg vi till att någon av oss klappade katterna, eller var väldigt kärleksfull mot dem när den andra höll på med Milo. Vi ville inte att katterna skulle känna sig åsidosatta. Jag kan få dåligt samvete ibland när jag är känner att jag inte riktigt hinner med katterna som förut, men sedan tänker jag att det kommer att finnas mycket tid för lek när Milo blir lite större.
Jonnas fantastiska blogg kan du läsa här.